Idag firar jag min första bröllopsdag

Idag har jag varit gift ett helt år. Magiskt alltså. Jag hade redan som liten en dröm om att få gifta mig. Kanske inget en kille går ut med som yngre man?  Och nu är jag det! Det var ett fint vinterbröllop i Iggesund förra nyårsafton. Kallt och gnistrande snö. Och min fru var vacker i sin klänning och med tiaran.

Vi har varit ett par i tre år. Eller är det fyra? Vet inte riktigt och det är väl skit samma. Tiden går fort när man är lycklig och kär och det är jag. Kär som en tok. Det jag vet är att hennes yngsta barn var små när vi började dejta. Jag "introducerades" i den lilla familjen. Tjejerna, som nu är tonåringar gick jag på bio med. De tyckte det var spännande att få lära känna mig. Vi gillar ju film alla tre så det blev ju aldrig slut på samtalsämnen. Och för att lära  känna grabbarna så gick jag och frun och tog en fika tillsammans med dem, eller gick på julmarknad. Korta grejer. Och de stirrade storögt på rullstolen.

Första gången jag skulle sova över hos henne var ett äventyr. Hon bodde på övervåningen i en lägenhet. 21 trappsteg i en spiral. Ingen hiss. Så hon drog mig i rullstolen upp. Hon är stark som en oxe ska ni veta. Väl där åt vi middag och skulle sen se en film allihop.  Yngste sonen for runt rullstolen och jag såg att ville fråga något. Och till sist kom det. Ernst, kan du verkligen inte gå frågade han. Nä svarade jag,det kan jag inte. Men Ernst fortsatte han, har du verkligen försökt? Därmed var all is bruten.

Jag har fått fina kommentarer om min fru. Och hon är verkligen fin. Genomsnäll. Omtänksam. En jättebra mamma. Stark på alla sätt. Men det är också en kvinna med skinn på näsan som kan vara både hård och sträng och som ställer krav. Palliativa teamet var hit vid ett tillfälle, eller dödsteamet som hon kallad dom. Hon hade svarta ögon hela tiden och hon ställde bara korta frågor. Så när de gick fick jag säga till henne att du, jag tror inte dom kände sig så välkomna. Och hon kontrade med att vi kämpar mot livet, inte döden. Och dessutom gillar hon inte att ha främmande människor i vårt hem på det där viset. Och hon har blivit hårdare under året när det gäller våra sjukvårdskontaker. Eftersom hon är sjuksköterska så vet och kan hon en del, och det är bra att hon funnits där för mig och klivit in och ställt krav på sjukvården som jag kanske inte klarat av att göra själv. Hon är inte heller rädd för doktorer utan kan säga, det här ni gör är skit. Hjälp honom  istället.

Till jul fick hon ett silverhalsband av mig med en ängel. För det är vad hon är. En sann ängel. Både som fru och som mamma. Jag är stolt över min lilla familj. Jag känner mig inte halv längre.

Så idag ska jag korka upp champagnen och fira min första bröllopsdag, som jag hoppas är den första av många.

GOTT NYTT ÅR!

Här är en länk med information till er som vill ge ert bidrag.
Klicka här