Att bli ensam

Det här blir mitt första inlägg.  Det är alltså Gisela, Ernsts fru, som skriver.
Ernst har beskrivit sin sits väldigt bra tycker jag och han belyser de hinder han mött i sjukvården, de fördomar som finns och oviljan att hjälpa.

Alla ni som känner min man vet vilken social människa han är. Han är den som stannar och tar sig tid att svara på frågor från nyfikna, som fixar saker på jobbet, som lyssnar på vänners bekymmer osv. För det är sådan han är. Snäll och omtänksam. Och med ett kontaktnät utöver det vanliga.  Och kanske därför blev det så konstigt när Ernst berättade om sin cancer och vännerna försvann. För oss båda.

Visst har det funnits personer som stannat kvar hos oss också. När Ernst skulle opereras i Uppsala kom min fina väninna Kicki ner från Sundsvall för att hålla mig sällskap. Det var tur eftersom jag ganska snabbt fick ett telefonsamtal från operatören att det inte gått så bra. Eller inte gått alls är väl sanningen.

Efter operationen följde många långa veckor där Ernst var inneliggande på sjukhus. Jag var ensam och ledsen och rädd. Då klev pingislandslaget in, Ernsts pingiskompisar. Gamla uvar som nya adepter. Och de höll mig sällskap på kvällarna. Man chattade med mig på Facebook, skickade sms och ringde för att prata. Vissa sa: nu pratar vi inte sjukdomar, nu pratar vi om annat. sagt och gjort, jag var inte ensam.

Vad är det som gör att man inte klarar av att möta en människa som har det svårt? Många säger att det är rädsla. Och jag måste fråga, rädsla för vad? Vad är det värsta som kan hända? Jag vet vad det är. Att man blir ledsen och börjar gråta. Och det gör man inte för att den man pratar med sagt något dumt, utan för att man bär på sorg, smärta, ångest och rädslor. Men det är inte farligt. Gråt är gråt. Det räcker med en kram.

En väninna satte i system att varje samtal börja med:Orkar du prata idag? Säger du nej så lägger vi på och så ringer jag i morgon. Inte svårare än så.  Många säger : Ring om det är nåt du behöver.  Och det är snällt. Men när man är mitt uppe i allt så orkar man inte lyfta telefonen och ringa själv. Var inte rädda att höra av er. Och är ni osäkra så fråga om det passar att prata. Och gör det inte det så prova en annan dag. För ensamheten är svår att bära, man behöver någon att få dela sorgen med och bolla alla konstiga tankar som dyker upp.

Facebooksidan som jag skapat har fått ett fantastiskt genomslag, många människor bryr sig. Det känns fint.
Tack alla fina där ute. Och alla ni har säkert någon i er närhet som också bär på sorg. Var inte rädda för att höra av er. Man behöver en utsträckt hand.

Här är en länk med information till er som vill ge ert bidrag.
Klicka här