Det är svårt att ta ett steg framåt när man är ensam...

Idag var första dagen som jag var helt ensam. Barnen gick till skolan. Och sen blev det tyst. Mycket tyst. Jag försökte sova lite men det gick inte. Försökte plocka lite men var för rastlös. Kände paniken komma men tänkte lugn nu Gisela. Det är så här det kommer att vara. Vänj dig. Det hjälpte inte. Känner att det svajjar till i huvudet. Nej nej inte svimma nu. Loggar in på Facebook. Det poppar upp folk på chatten för att hålla mig lite sällskap. Pingismänniskor naturligtvis. Pingisfamiljen... Å så en gammal vän till Ernst. Idag kom han dessutom å hämtade sängen som ska på retur, Ett hinder för att ta ett steg framåt i livet är borta.

Det är svårt att vara ensam. Och det är i dagens samhälle lite fult att tycka att det är jobbigt. Man ska vara självständig och stark och trivas i sitt eget sällskap. Jag gillar inte att vara ensam. Jag saknar min älskling så hjärtat värker. Och denna påtvingade ensamhet kryper in i märg och ben. Kom hem älskling snälla.....Jag tycker inte alls att det här är nån bra ide...Jag längtar och saknar. Älskar och gråter. Du fattas mig. Jag har ett hål i hjärtat och halva mig är borta. Och det känns svårt.. Jag köpte en klänning till din begravning idag. Det kändes inte bra. .. Men jag har en i allafall.  Du kommer nog inte gilla den. Det gör inte jag heller. Inte direkt att den är ful, det är bara vad den symboliserar... Och vet du älskling, jag har kanske börjat ångra mig på låtarna som ska sjungas i kyrkan. Jag måste ringa Fia och kolla om hon kan börja träna på andra sånger. Det måste vara perfekt runt dig, vårt farväl till dig ska vara vackert och obefläckat. Jag ska inte sitta och ångra mig efteråt.. Du var perfekt älskling. Eller fel.. Du ÄR perfekt.. Den vackraste av alla människor. Det är du..

Ernsts onkolog Stefan ringde i dag. Vi pratade länge. Han är bra Stefan. Han kan konsten att vara både rak och omtänksam på samma gång. Det är tydligen en svår konst. Maken och jag träffade faktiskt ett par såna på slutet. Ernsts doktor Eva besitter också den konsten. Jag och Stefan pratade om Ernst, om hans sjukdom, hans kamp och min känsla och min sorg så här efteråt. Vi pratade om pengarna som finns i fonden. Pengarna som jag vill ska göra nytta. Jag vet ju vad Ernst vill. Och Stefan lovade att kolla med sina kollegor och med Ernsts urologer här för att ta reda på vad som är den största bristen just nu rörande urinblåsecancer. Jag träffade även en av urologerna idag och diskuterade samma fråga och han sa att vi ska se hur man kan göra, om det går att på något sätt göra så att man snävar av det ytterligare för att hjälpa de som är rullstolsburna och använder kateter.  Efter ett långt samtal så säger doktor Gabriel: Man gör så mycket saker på rutin, för att man är van att göra på ett sätt. Ni fick mig att tänka annorlunda. Att tänka: Vad kan JAG göra för ER idag.... Då brast jag. Tårarna började strömma. Vad jag behövde höra de orden. För det var det som var kärnan, när vi klagade på omvårdnaden. Se varje individs olika behov. Vårda enskilt inte kollektivt, se hela människan.  Tack Gabriel. Idag fick jag upprättelse.. Och dina kramar värmde. Tack tack tack. Ett av många ok som jag bär lyftes av. Doktor Ingrid ringde och kollade läget. Ingrid fanns fysiskt med oss när Ernst slutade sin vandring på jorden. Hon var där. Hon såg min sorg. Hon vet för hon var där. Hon har delat den hemskaste av alla upplevelser med mig. Och jag kommer alltid att ha en koppling till henne. Hon har följt oss så länge känns det som men när man tänker efter så är det bara ett halvår. Jag sa till henne när jag pratade med henne att det kommer bara tok ur min mun för jag känner mig helt och komplett galen. Jo svarade hon., det är väl inte så konstigt när du befinner dig i en helt galen situation. 1-0 till dig Ingrid som min man skulle ha sagt. Du har rätt som alltid.... Och det säger jag och menar det på ett bra sätt. Man behöver lite omtanke. Tack för att du har lite över åt oss.

Idag är det första fredagen utan min man. En dag när jag har varit mycket ensam. Det är hockey VM. Ernst längtade efter det. Det känns som att jag ska se VM som en hyllning till Ernst. Om jag sitter still i soffan och ser på sport så kanske han kommer och ger sig till känna.. Jag väntar ju fortfarande på tecken... När du är redo för mig älskling så finns jag här och väntar.. Älskar dig...


Det här är en länk för dig som vill ämna ett bidrag
Klicka här

Det känns skumt att välja kista

Idag var dagen då jag skulle till begravningsbyrån. Jag och Ernsts mamma skulle vara där kl 10. Jag hade gruvat mig för det sen igår.´Men det finns ju ingen återvändo. Vi möttes av damen på Tollsteds och vi fick ett litet avskilt rum. Vilken dag hade vi tänkt? Hmm ja alla ska ju kunna vara där, landslaget har bara en kort paus mellan tävlingarna i Slovenien och Slovakien. Ernsts extrammamma kommer hem den 26.e, hon måste ju vara med.. Och så nya lagen som säger att man måste i jorden inom en månad...Vi fick till datum. Var ska man vara då?? Ingen aning. Preliminärbokar två kyrkor utifall att.. Så får jag bestämma mig senare. Präst å kantor check. Annons... Nu kommer tårarna...Det måste vara fint.. Vad skriver man? Min make har lämnat jorden. Eller min älskade.. Eller mitt livs älskade.. Mitt allt?? Jag vill ju skriva allt det där. Men det får inte plats. En symbol ska det vara. Det finns massvis.. Efter mycket letande hittar jag en fin med händer som håller i ett hjärta. Den får det bli. Å så in med alla namn som ska stå. Å så en fin vers. Jo det blev bra. En sten föll från hjärtat. Den kommer i Hudiksvall tidningen nästa vecka och kommer att finnas på helahalsingland.se. Tror jag..

Sen ska man välja kista. Nu vill jag spy. Känner att jag börjar bli dålig på benen. Vi går in i rummet där kistorna står. Det finns massa olika. Han vill inte ha nåt mörkt det vet jag. Inte för att vi brukade ligga å kramas om kvällarna å berätta vilken färg på kistan han vill ha. Men jag vet att han inte gillar sorg och mörker. Inser hur sjukt situationen är. Här står jag å kollar på kistor. Jag vill ju för i helvete inte ha nån kista. Jag vill ju ha tillbaka min man. Å hur ska jag veta vad jag ska ha då? Kör man det dyraste? Eller är det kvalite?? Jag vet ju inte. Jag har inte gjort det här förr. Jag väljer en vit kista som ser fin ut. Och den har tyg på insidan av locket. Jag känner på polstret på sidan i kistan och det är mjukt. En kudde å ett täcke medföljer.. Åhh vad jag hatar detta... Han vill ju inte ha nån kista. Han vill ju leva!!!!!! Kollar efter om det finns nån spyhink.. Det gör det inte...

Och nu sitter jag här hemma med en konstig tomhet inom mig. Det är mer definitivt nu. Ännu ett steg mot det ännu mer definitiva... Det där kalla å otäcka.. Försöker skapa reda i hjärnan. Ernsts skyddsängel ska med i kistan. Den har han haft med sig på alla behandlingar och annat. Behöver han ha en extra filt? Han gillar ju inte att frysa... Hur ska jag göra med Ernsts Nalle Puh? Det är ju hans maskot. Ska den med? Ska jag skicka med pingisrack och boll? Hur gör man då?? Jag kan inte det här. Och jag vill inte det här.

Nu är det massa praktiska saker kvar att göra. Banken. Räkningar. Säga upp hans mobiltelefon  osv. Ännu ett hårt steg. Han försvinner sakta sakta bit för bit. Och jag sitter fortfarande här med öppet hjärta och väntar på ett tecken. Jag försöker vara mer uppmärksam på dig nu älskling. Jag vet ju att du var väldigt hes på slutet älskling. Du kanske viskar och jag inte hör? Jag älskar dig i alla fall. Mer och mer för varje dag. Trots att du inte är hos mig fysiskt. Glöm inte det hjärtat . Du och barnen är mitt allt. Jag sitter här och väntar på dig.



Det här är en länk för dig som vill lämna ett bidrag
Klicka här