Jag lyckades ta mig ur sängen i dag med. Det funkar om man bestämmer sig. Jag lyckades övertala mig själv att gå i duschen också. Katten sitter på badkarskanten och håller ett vakande öga över mig när jag duschar. Hon bryr sig inte om att även hon blir blöt. Jag inser att hela min kropp är full med svamp. Jag kan få lite på huden när jag är stressad. Nu är hela jag full. Inser att jag måste till doktorn. Om jag lyckas beställa en läkartid så får jag väl berätta att jag blivit klen på benen också. Yrslig och svimfärdig. Jag behöver kanske kolla upp blodvärdet.
Idag har man en liten minnesstund för Ernst på hans arbetsplats. Och nu i veckan i Slovenien kommer man att ha en internationell bordtennistävling.Där kommer de att ha en minnesceremoni och en tyst minut för Ernst innan tävlingarna startar. Det var ett fint litet reportage i Aftonbladet igår. I dag var det en liten grej om Ernst i Hudiksvallstidningen. I måndags var det om Ernst på SVT. Inget i Expessen. Inget på TV4. Min man var en enorm idrottsman. En av de allra största. Och han är knappt värd att nämnas...Man skrev om nån norrman som dött. En simmare tror jag. Ja, men javisst ja.. Han satt ju inte i rullstol..
Igår kom ett sms från min kompis Marie. Det var Marie som kom upp på sjukhuset när älskling lämnat jorden. Det var hon som tog hand om mig och såg till att svärmor kom hem ordentligt. Igår så skrev hon att behöver du inte komma ut å få lite frisk luft? VI tog våra yngsta barn och gick runt Lill-fjärden. Det var varmt i solen och kallt i skuggan. Maries dotter hade packat fågelmat i två påsar så vi stod vid strandkanten och matade måsarna. Och så strosade vi sakta runt fjärden. Det var både skönt och jobbigt,. Det är så vackert ute att det ekar i själen. Hur kan det få vara så vackert när den vackraste inte längre finns? Och jag vet inte var han är. Är han ute i det vackra? Eller är han hemma i lägenheten? Var ska jag vara för att vara nära honom? Jag väntar fortfarande med öppet hjärta. På nåt tecken.. Jag behöver veta var du är älskling.. Veta att du har det bra och känna att du tar hand om mig.. Är du med våra ofödda barn? Hur ser de ut? Liknar de dig eller mig? Älskling jag saknar dig så...Det gör så ont i mig älskling för du fattas mig..
Jag tar fram en tallrik för mycket när jag ska duka. Kommer på att javisst ja. Vi är ju bara fem. Undrar hur länge jag kommer laga för mycket mat.Varje gång dörren öppnas så väntar jag att du ska komma och ropa hej älskling... Så där som du alltid gjorde..Det funkar inte här utan dig. Jag betalade ju räkningar igår men vet du, jag har slängt några. Du hade behövt vara här och styrt upp saker och ting. Det funkar inget vidare utan dig. Kan du kolla med Gud om det går att överklaga? Så att du kan få komma tillbaks? Det här skeppet flyter runt på havet utan destination utan dig, Jag är helt vilse.. Snälla älskling kom tillbaka...
Kvällen igår gick åt till att trösta barn. Ena sonen kan inte gå till skolan. Jag måste vara hemma tills begravningen varit sa han. Jag har saker att säga till Ernst i kistan och jag är rädd att jag glömmer bort om jag går till skolan. Lilla hjärtat....Det är svårt att se barnens sorg och saknad. Vi minns den vackraste människan.Vår Ernst..Min man. Deras styvpappa. Vi saknar dig älskling och vi tänker på dig hela tiden. Det är tomt här utan dig. Outsägligt tomt. Det gör för ont. Jag vill överklaga det här.
I morgon ska jag till begravningsbyrån. Mår illa när jag tänker på det. Jag har gått förbi den många gånger under Ernsts sjukdomstid. Den ligger efter vägen till pizzerian. Jag har vänt bort huvudet och lådsats att den inte finns. Nu måste jag gå dit. Undrar om det finns en hink där om man måste kräkas...Nu är det massa praktiskt som måste ordnas. När allt är över, när han fått sin viloplats, hur blir det då? Hur kommer det gå? När alla återgår till sitt? När jag kanske börjar förstå att det är definitivt? Kommer jag vara ensam då? Vem ska trösta knyttet?
Det här är en länk för dig som vill lämna ett bidrag
Klicka här
onsdag 2 maj 2012
tisdag 1 maj 2012
Jag är den som vandrar ensam
Jag har klivit upp ur sängen. Det trodde jag inte att man kunde när man förlorat någon. Det gick förvånande enkelt. Jag fick bägge benen över sängkanten och så klev jag upp. Jag fick på mig kläderna också. Det trodde jag heller inte att jag skulle klara av. Det är en ny dag och solen skiner. Det känns konstigt. Hur kan himlen vara glad när min älskling inte finns?
Det var svårt och gruvsamt att gå i säng igår. Jag satt uppe länge. Läste alla kondoleanser och grät. Jag har gråtit bort min röst. Gårdagen var surrealistisk. Telefonen plingade konstant. Människor ringde och kom förbi. TV ringde. Aftonbladet ringde. Det blev en vacker liten artikel om den vackraste människan. Jag läste och grät. Jag hade sällskap en bit in på kvällen. Men hur blir det sen? Nu är allt nytt. Nyhetens behag. Alla hör av sig och visar sitt deltagande. Men hur blir det sen? När telefonen blir tyst. Kommer nån att vilja komma? Min fina väninna i Åre som förlorade sin man för lite mer än ett år sen är fortfarande inte människa. Min kompis läste om en kvinna som sa att det tog fyra år innan hon kunde känna livet igen. En annan väninna som förlorat sin sambo i en olycka sa att för henne tog det tio år. !0 år! Då är jag nästan 50....
Idag måste jag ta tag i allt som fallit. Jag måste betala räkningarna. Jag måste försöka få sängen jag beställde åt honom att gå i retur. Jag hoppas att firman tar tillbaka den förjag har inte råd att lösa ut den själv. Det känns ovärdigt att behöva göra såna saker. Jag vill sitta i skogen och se fåglarna flyga mot himlen och försöka hitta min man i hjärtat. Jag väntar så desperat att kunna känna hans närvaro. Älskling jag sitter här med öppet hjärta, du kan komma när du är redo. Jag väntar på dig....
Det blev en ny dag. Jag finns men min älskling är borta. Det var i nöd och lust tills döden skiljer oss åt. Döden skiljde oss åt. Den gjorde det. Och jag är den som vandrar ensam.Jag ville inte vandra ensam. Jag ville att det skulle vara vi två. Nu har jag inte min älskling hos mig och jag är ledsen för det. Det finns värre saker än att dö och det är att lida. Min man slipper sina plågor. Han har inte längre ont. Nu är det jag som lider. För det gör fruktansvärt ont att vara jag just nu. Och det känns som jag håller på att förlora förståndet.
Hur kan himlen le när allt är så sorgligt? Hur kan ni skratta? Har ni inte hört vad som hänt? Min älskling finns ju inte mer! Och idag gör det ont att vara jag. Jag saknar dig älskling så oerhört mycket och ja hoppas att du har det bra. Jag väntar med öppet hjärta på dig när du är redo. Älskar dig..
Det här är en länk för dig som vill lämna ett bidrag
Klicka här
Det var svårt och gruvsamt att gå i säng igår. Jag satt uppe länge. Läste alla kondoleanser och grät. Jag har gråtit bort min röst. Gårdagen var surrealistisk. Telefonen plingade konstant. Människor ringde och kom förbi. TV ringde. Aftonbladet ringde. Det blev en vacker liten artikel om den vackraste människan. Jag läste och grät. Jag hade sällskap en bit in på kvällen. Men hur blir det sen? Nu är allt nytt. Nyhetens behag. Alla hör av sig och visar sitt deltagande. Men hur blir det sen? När telefonen blir tyst. Kommer nån att vilja komma? Min fina väninna i Åre som förlorade sin man för lite mer än ett år sen är fortfarande inte människa. Min kompis läste om en kvinna som sa att det tog fyra år innan hon kunde känna livet igen. En annan väninna som förlorat sin sambo i en olycka sa att för henne tog det tio år. !0 år! Då är jag nästan 50....
Idag måste jag ta tag i allt som fallit. Jag måste betala räkningarna. Jag måste försöka få sängen jag beställde åt honom att gå i retur. Jag hoppas att firman tar tillbaka den förjag har inte råd att lösa ut den själv. Det känns ovärdigt att behöva göra såna saker. Jag vill sitta i skogen och se fåglarna flyga mot himlen och försöka hitta min man i hjärtat. Jag väntar så desperat att kunna känna hans närvaro. Älskling jag sitter här med öppet hjärta, du kan komma när du är redo. Jag väntar på dig....
Det blev en ny dag. Jag finns men min älskling är borta. Det var i nöd och lust tills döden skiljer oss åt. Döden skiljde oss åt. Den gjorde det. Och jag är den som vandrar ensam.Jag ville inte vandra ensam. Jag ville att det skulle vara vi två. Nu har jag inte min älskling hos mig och jag är ledsen för det. Det finns värre saker än att dö och det är att lida. Min man slipper sina plågor. Han har inte längre ont. Nu är det jag som lider. För det gör fruktansvärt ont att vara jag just nu. Och det känns som jag håller på att förlora förståndet.
Hur kan himlen le när allt är så sorgligt? Hur kan ni skratta? Har ni inte hört vad som hänt? Min älskling finns ju inte mer! Och idag gör det ont att vara jag. Jag saknar dig älskling så oerhört mycket och ja hoppas att du har det bra. Jag väntar med öppet hjärta på dig när du är redo. Älskar dig..
Det här är en länk för dig som vill lämna ett bidrag
Klicka här
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)