Dr Twadorski har pratat med Angie. Jag lägger in en reservation över hur namnet stavas. Det kan vara Twodorski... Han är i vilket fall den läkare på sjukhuset City of Hope som är ansvarig för makens framtida vård på det sjukhuset. Vi hoppas ju på god vård där samt möjlighet till sk Robotic surgery. Enligt Angie måste tumören krympas ihop av någon form av behandling innan man kan utföra ingreppet. Tumören var "really nasty" enligt vår amerikanska doktor. Det känns hårt och väldigt jobbigt att höra de orden. Och jo tack vi vet det. Frågan är bara hur går vi vidare och vad ska vi göra åt det.
I alla fall så är maken fortfarande feberfri och planen är att resa till Gävle för cytostatikabehandling nummer två. Han mådde bra på första dosen och man hoppas ju att han mår lika bra på dos nummer två. Jag är ju sådan som aldrig tar ut något i förskott så jag vet inte hur han kommer må nu efter dos nummer två. Och så ska han få kalkdroppet också hoppas jag. I ett samtal med makens onkolog så berättade han att kalkdroppen kunde ha viss förebyggande effekt när det gäller att cancern sätter metastaser i skelettet och det är ju bra. Allt man kan förebygga är ju förträffligt. Men som alltid vet jag att det inte finns några garantier.
Och lite beroende på hur min älskling mår så ska han även på operation till veckan där man ska skära och fixa till ett sår som han har på höften som inte vill läka riktigt. Kirurgen som tittade idag fixade till det så som man kan göra utan att ha tillgång till en operationssal. Och om han mår bra till veckan så blir kanske ingreppet av. Jag vet att maken far illa av det där såret som är stort och besvärligt så om man ger det en puff på vägen att läka så är det ju bra.
Så det har snurrat på mycket idag. Jag känner mig trött och lite vimsig. Taxin till Gävle går tidigt i morgon bitti så klockan ställs på ännu en timme tidigare. Jag vet inte vad morgondagen har att erbjuda men jag hoppas att det bara blir bra saker.
Det här är en länk för dig som vill lämna ett bidrag
Klicka här
onsdag 8 februari 2012
tisdag 7 februari 2012
Inlagd igen.
Att säga att de senaste dagarna varit en berg och dalbana är en mild underdrift. Maken kom hem igår. Jätteglad var han över det. Lättad över att infektionen vänt så snabbt. Han var så glad att få vara hemma där han trivs som allra bäst. Men han var inte sig själv i morse. Trött och hade huvudvärk igen. Och när han kollade tempen var den 38.5. Och lite senare 39.2. Insåg att det bara var att ringa efter ambulansen. Nu är han inlagd igen. Intravenöst antibiotika får han. Han är redan less och längtar hem men inser att han ska ha en enorm tur om han får komma hem tidigast på fredag. Och att cytostatikakuren som han ska få på torsdag riskerar att bli uppskjuten. Och jag kan meddela att min man är allt annat än nöjd för tillfället.
Maken är rätt luttrad vad det gäller inläggning. Han resonerar också som så att han räknar med att alla tänkbara fel kommer att begås och att om det blir rätt så är det en bonus. Han är van att behöva fråga efter sina mediciner, de som han tar varje dag. De ska finnas på en lista men missas ofta. Särskilt de på kvällen. Han räknar sällan eller aldrig med att det omläggningsmaterial som han behöver för sina sår ska finnas på avdelningen. Han känner över lag att han inte blir lyssnad på. I en sjuksköterskeanteckning står det dessutom att hans ryggskada beror på en MC-olycka. Detta trots att han vid varje inläggning får rabbla samma sak om och om igen att han fick en rullande kabeltrumma över sig när han var 13 år. Vid 13 års ålder får man inte köra MC. I en diskussion med vår Angie när han berättar hur mycket slarv han utsatts för så blir hon alldeles utom sig och säger att om man gör ett enda sådant misstag på ett sjukhus i USA, då får man sparken helt enkelt,. Där finns noll tolerans för misstag. Troligtvis för att amerikanerna har en förkärlek för att stämma allt och alla på jättesummor. Jag gillar inte den delen av det amerikanska systemet där man stämmer varann till höger och vänster. Men jag inser att patientsäkerheten blir högre, man har helt enkelt inte råd att slarva.
I morgon är det dags för nya prover och det ska bli intressant att se vad de visar. Dagens prover var inte jätteroliga att läsa. Hoppas att hans kropp börjar återhämta sig. Jag vet att maken inte vill ha fler bakslag nu. Han vill köra på för fullt. När jag pratade med honom nyss så var han hemskt trött och planerade att gå isäng tidigt. Det gör han rätt i. Sömn är bra för återhämtningen. Och det blir ännu en ensam natt för min del. Jag som avskyr som pesten att somna ensam. Jag saknar det att vi ligger och pratar med varann, pratar om hur dagen varit och hur vi planerar framtiden. Nu är det förhoppningsvis inte så många dagar det handlar om men för mig känns varje dag utan varann som en evighet. Det är tur att jag har så fantastiskt fina och underbara barn. Har man ett gäng ungar så finns det inte en chans att grotta ner sig för mycket. Så undrar om jag törs gå ut till tonårsdöttrarna och kolla lite på TV. Det låter som de kollar på skräckfilm...Undrar om jag kan övertala dom att byta och kolla på "På Spåret " eller nåt åt det hållet... Nått som är mamma-vänligt...
Det här är en länk för dig som vill lämna ett bidrag
Klicka här
Maken är rätt luttrad vad det gäller inläggning. Han resonerar också som så att han räknar med att alla tänkbara fel kommer att begås och att om det blir rätt så är det en bonus. Han är van att behöva fråga efter sina mediciner, de som han tar varje dag. De ska finnas på en lista men missas ofta. Särskilt de på kvällen. Han räknar sällan eller aldrig med att det omläggningsmaterial som han behöver för sina sår ska finnas på avdelningen. Han känner över lag att han inte blir lyssnad på. I en sjuksköterskeanteckning står det dessutom att hans ryggskada beror på en MC-olycka. Detta trots att han vid varje inläggning får rabbla samma sak om och om igen att han fick en rullande kabeltrumma över sig när han var 13 år. Vid 13 års ålder får man inte köra MC. I en diskussion med vår Angie när han berättar hur mycket slarv han utsatts för så blir hon alldeles utom sig och säger att om man gör ett enda sådant misstag på ett sjukhus i USA, då får man sparken helt enkelt,. Där finns noll tolerans för misstag. Troligtvis för att amerikanerna har en förkärlek för att stämma allt och alla på jättesummor. Jag gillar inte den delen av det amerikanska systemet där man stämmer varann till höger och vänster. Men jag inser att patientsäkerheten blir högre, man har helt enkelt inte råd att slarva.
I morgon är det dags för nya prover och det ska bli intressant att se vad de visar. Dagens prover var inte jätteroliga att läsa. Hoppas att hans kropp börjar återhämta sig. Jag vet att maken inte vill ha fler bakslag nu. Han vill köra på för fullt. När jag pratade med honom nyss så var han hemskt trött och planerade att gå isäng tidigt. Det gör han rätt i. Sömn är bra för återhämtningen. Och det blir ännu en ensam natt för min del. Jag som avskyr som pesten att somna ensam. Jag saknar det att vi ligger och pratar med varann, pratar om hur dagen varit och hur vi planerar framtiden. Nu är det förhoppningsvis inte så många dagar det handlar om men för mig känns varje dag utan varann som en evighet. Det är tur att jag har så fantastiskt fina och underbara barn. Har man ett gäng ungar så finns det inte en chans att grotta ner sig för mycket. Så undrar om jag törs gå ut till tonårsdöttrarna och kolla lite på TV. Det låter som de kollar på skräckfilm...Undrar om jag kan övertala dom att byta och kolla på "På Spåret " eller nåt åt det hållet... Nått som är mamma-vänligt...
Det här är en länk för dig som vill lämna ett bidrag
Klicka här
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)