Borta bra men hemma bäst.

Äntligen hemma. Home sweet home.Det blev inte jättemånga dagars inläggning men tillräckligt många för min smak.Naturligtvis är jag tacksam och glad över att kunna få en sängplats och den medicin jag behöver.  Men å andra sidan har jag längtat hem efter fru och barn från första sekund som jag rullades upp på avdelningen. Nu hade proverna vänt och min läkare gick med på att jag skulle få åka hem. Hon vet ju att jag har 50 meter till sjukhuset om jag skulle bli klen igen.

Så hem å ladda för killkvällen. Vi lagade köttfärsgratäng ( ännu ett avsteg från min makrobiotiska kost), spelade TV.spel och frossade i frukt. Fruntimren var hemma eftersom de är sjuka och hostiga och snörvliga. Jag borde ha kollat av mailen och ringt massa samtal men jag struntade i det i kväll. Jag tog en dusch i stället för att skölja av mig sjukhus-lukten.

När grabbarna somnat sött i sina sängar var det "Sofias Änglar" på kanal 5. Idag var det en cancersjuk kvinna som fick hjälp. Hon visste att hon var döende och hon ville ordna allt så att livet skulle fungera så gått det går för hennes make och tre barn när hon själv lämnat jordelivet. Jag tänkte att det här var ett viktigt program att se. Men det blev mycket jobbigare än jag trodde. När kvinnan i fråga började prata om sin begravning så var jag tvungen att rulla ut i köket. Och frugan gick in i sovrummet och grät. Vi såg klart programmet. Tårar rullade ner för kinderna och vi kramade varann hårt. Än finns jag kvar här. Än är det inte över. Så länge det finns liv så finns det hopp.

På torsdag bär det av till Gävle igen för cytostatika kur nummer två. Jag tror att frugan gruvar sig mer för den än vad jag gör. Det var ju enkelt sist. Droppet gick in på 20 minuter. Men denna gång ska jag troligtvis även få ett preparat som heter Zometa som ska hålla mitt kalkvärde på mattan. Det blir en lång dag på torsdag. Men det är ändå skönt att man kan sätta sig i taxin och åka hem efteråt. Vid förra cytostatika kuren blev jag alltid kvar minst 2 dagar. Och om jag ogillar att ligga på sjukhus i Hudik där jag har 50 meter hem, gissa då hur det känns att vara i Gävle och ha 13 mil hem till familj och vänner.

Nu är det sena kvällen igen. Jag ska ta och göra mig i ordning och krypa i säng. Njuta av att ligga i min egen stora säng där jag kan röra mig hur jag vill. Prata med min fru tills vi båda är trötta och sluddriga på rösten och bara somnar sådär snabbt och gott. Håll om varann nu där ute i stugorna och sov gott.



Det här är en länk för dig som vill lämna ett bidrag

Klicka här

Just nu är det bara för mycket

Nä han lyckades inte övertyga den norska läkaren att det var en bra ide att få bli utskriven efter ett dygn på sjukhus.Trots att han hade vässat alla sina argument. Han är feberfri sen i går kväll och tyckte det var onödigt att tillbringa sina dagar inne på en sal med endast kanal 1, 2 och 4. Han tyckte att man kan skriva ut piller så att han kunde få vara hemma i sitt eget hem, sova i en säng som han får plats i och äta mat ur sin egen kyl.  Det slutade med att jag fick åka till Donken nu i kväll och köpa en hamburgare för han var så hungrig  Än vill jag inte ropa hej och hoppa över bäcken. Feberfri endast en dag är att ta ut saker å ting i förskott.. Han vill hem. Jag vill också att han ska komma hem. Det blir ännu en natt ensam i den stora sängen.

Det har varit svåra dagar ett tag. Saker händer i en rasande takt och det är inte bra saker. Det har varit skallgång efter dotterns väninna, det har fötts barn i vecka 25, bekanta ska in och lämna cancerprover och jag vill bara sätta ner foten och skrika sluta! Nu räcker det! Jag vet att jorden inte alltid är en bra plats. Och att hemska saker händer hela tiden. Men jag måste få säga att jag tycker att det börjar bli för mycket. Känns som det blivit en överdos av hemskheter. Kan vi inte bara bestämma att det ska vända nu? Minusgrader blir till plusgrader, hat blir till kärlek och sjukdom blir till hälsa.

Jag har tillbringat många nätter ensam i sängen när maken varit ute på landslagsuppdrag och andra tävlingar med sin pingisklubb här på orten. Jag vänjer mig aldrig vid att sova ensam. Jag snurrar runt i sängen och letar efter honom. Sover oroligt. När han åkte till Korea hösten 2010 för att spela VM så gruvade jag mig som sjutton. Tre veckor skulle han vara borta. Jag såg ingen ände på det. Väntade och längtade efter honom. Nu skulle jag byta bort hans sjukdom mot ett par Korea-resor i kvartalet.Jag önskar att det fanns någon att göra en deal med. För jag vill byta bort Ernsts cancer. Jag är trött på att vara ledsen och rädd.

Det är ganska sent nu. Jag borde verkligen gå i säng. Borde skita i att ta reda på tvättberget och sopa upp efter katternas framfart bland orkideerna. Jag borde blunda för sådana världsligheter men har svårt att koppla bort det. Ja så får det bli. Raka vägen i säng och köra ett sedvanligt parti wordfeud. Och det var frun som skrev den här gången om det var någon som undrade.


Det här är en länk för dig som vill lämna ett bidrag.
Klicka här