Dags att reagera över dåligt bemötande

Hej , nu är det återigen frun som skriver. Fick ett meddelande från en väninna igår via facebook. Hon hade sett programmet 112 på liv och död och reagerat över 4 polisers bemötande och behandling av en förvirrad och demenssjuk man. Eftersom både hon och jag jobbar inom demensvården så vet vi ju hur svårt det kan vara att ha en demenssjukdom just för att man inte uppfattar sin omgivning på samma sätt som vi gör och att mycket upplevs som hotfullt. Min väninna jobbar direkt i vården med de demenssjuka och har specialkunskap i att hantera demenssjuka som blir lite arga. Och jag kan tänka mig att det var många tankar som flög genom hennes huvud när hon såg inslaget. Jag är demenssjuksköterska till yrket. Och jobbar mest med att utbilda personal i just bemötande både av patienter och anhöriga. Men jag utbildar även vårdpersonal och då  brukar vi gå igenom sådant som är jobbigt och diskutera  hur man löser knepiga situationer. Men jag är rätt sträng också och jag minns att en av vaktmästarna som kom för att fixa saker på huset där jag då jobbade brukade kalla mig för järnladyn.

Idag var jag med svärmor på röntgen. Det var nån årlig kontroll av hennes aorta. Efter att vi väntat 20 minuter kom en personal och informerade att vi skulle nog få vänta minst 20 min till. I väntrummet bredvid låg en person i en säng och väntade på röntgen också.Personen var lite förvirrad och ringde på larmet: Efter ett tag tröttnade en ur personalen som var dit och röt att nu fick det vara nog, nu ville personalen ha arbetsro. Och så plockade man bort larmet. Jag blev först väldigt paff. Och illa berörd. Och hade jag inte haft svärmor med mig så hade jag gått dit och sagt ifrån.

Den här gången var det en personal på röntgen som betedde sig illa. Men det är inte bara där som bemötandet lämnar mycket att önska. Efter 1.5 år i vårdsvängen som anhörig till cancersjuk man så vet jag att det inte är bättre vare sig på akuten eller vårdavdelningarna. Och vi har varit på fler än tre sjukhus under åren. Och min man och jag lider inte heller av nån demenssjukdom utan är rätt så normalstörda. Han har blivit så otroligt illa bemött på  både akutmottagningar och på vårdavdelningar runtom i landet. Och på röntgenkliniker också och då är han röntgad på tre olika sjukhus. Och jag måste säga att de flesta av all personal man möter är bra. Guld värda. Men det är också en del personer som inte har i vården att göra. Som skulle sitta på ett lager på sin höjd och inte ha med folk att göra. Och tyvärr ger dessa personer all vårdpersonal dåligt rykte. Man möter nämligen två kategorier av människor när man jobbar inom vården, de som är sjuka och deras oroliga anhöriga.

Problemet med oss som är sjuka eller anhöriga till någon som är sjuk är att vi i för hög utsträckning accepterar att bli dåligt bemötta. Minns vid ett tillfälle när maken blivit sjuk efter en av många cytostsatikakurer. Han fick åka ambulans till akuten och en av ambulanskillarna gick till en sjuksköterska och sa att han kom med Ernst Bollden som hade fått cytostatika och var infektionskänslig och behövde komma in på ett rum på en gång. Sjuksköterskan fnös och sa att jaha som att vi inte hört det förr då. Hon såg oss inte utan tog sig friheten att tala ur hjärtat.  När maken senare kommit in på ett rum dyker samma sjuksköterska upp och säger att Meeen va skönt för er att ha fått komma in på en sal. Hata mig gärna säger jag då men gör det genuint och i alla situationer. I det läget var jag för trött att orka börja tjafsa om bemötande. Och det är nog så det är för de flesta. Man är för sjuk eller för trött att orka sparka bakut och säga att det här tolererar jag inte.

Men nu räcker det säger jag. Det är upp till varje avdelning och varje klinik att hela tiden jobba med bemötande och att se till att det sker på varje arbetsplatsträff. Inte en utbildningsdag vartannat år. Och att man också jobbar med enskilda individer som inte uppträder schysst mot patienter eller anhöriga. Och det är dags för oss som är patienter eller anhöriga att ta mod till oss att reagera när vi blir illa bemötta. För det är inte okej.

Det här är en länk för dig som vill lämna ett bidrag
Klicka här

Äntligen fika på stan

Ja man ska kanske säga som Gert Fylking. Äntligen. Efter närmare 2 veckor i karantän blev jag frisläppt i går kväll. Så idag sket jag i frukosten och tog tidig lunch på stan men min älskling. Och gick i affärer. Hudik var sig likt. Men ni kan inte fatta hur underbart det var att styra rullstolen ut genom ytterdörren. Kände mig nästan vimsig. Men det blev väl en överdos av frisk luft och riktigt syre skulle jag tro. Jag har fortfarande fått förmaningar om att undvika stora folksamlingar och vara försiktig i vilket fall som helst. Och det är jag. Men fatta! Man är ändå fri att få göra som man vill! Katterna hade dessutom skött sig exemplariskt när vi var ute. Inte en enda omkull-puttad blomkruka eller miss med kattlådan. Bra jobbat tjejer. Och de verkade glada att vi kom hem. Särskilt den stora katten. Hon avskyr verkligen den lilla. Hon är fruktansvärt avundsjuk på det lilla krypet som vi drog hem. Och hon sitter som en mördarhund (katt?) och vaktar mig i rullstolen.

Idag åkte Angie tillbaka till USA efter att ha tillbringat tre veckor i Sverige. Det innebär att vi inte kommer höra något från henne förrän i morgon kväll. Hon skulle dock genast prata med alla läkare inblandade och försöka reda ut allt. Det blir enklare för henne att jobba när hon är tillbaka i USA och kan leva och jobba under samma  tidpunkt och slippa 9 timmars tidsskillnad. Jag tror också att Stellan blir glad att se sin fru igen. Och du Stellan, hoppas du inser vilken makalös fru du har. Hon behöver få massa rosor och choklad av dig. 

Nu under eftermiddagen ska jag ta tag i amerikanska ambassaden och läsa alla frågetecken runt visumet. Frugan ska knata upp på sjukhuset och följa min mamma som ska på röntgen. Hon har nåt bråck på stora kroppspulsådern som kollas upp en gång om året. Mamma tycker att det är lite jobbigt med sjukhus och min Ängel lovade att gå upp och hålla henne sällskap på röntgen. Så nyss satt jag och väntade och funderade över mina provsvar. Och nu kommer jag att fundera och undra hur det är ställt med lilla mamma. 

Det hamnade på min lott idag att ordna middag. Så jag beställer pizza. enkelt och bra. Jag tror att hela familjen är trött och jag hoppas på en lugn kväll framför TV.n. Det är kallt och snöigt och ruggigt ute. Så unna er lite varm choklad och tända ljus i kväll där ute i stugorna

Det här är en länk för dig som vill lämna ett bidrag
Klicka här