Alla frågar om USA

Vilken vecka det här blev. Späckad till bredden. Intervjuer till höger å vänster. Stödgalan. The Event.  Telefonen som ringt. Oavbrutet.

Många har funderingar om min USA-resa. Hur det går och vad som händer.  Jag ska försöka förklara alla turer. Det är inte lätt för deras sjukvårdssystem är lite annorlunda än vårat. Det är privata sjukhus och de håller hårt på all info.

Vi har två underbara kvinnor i vårt liv. Den ena är Alecia som är från USA från början. Hon tog tag i mina journaler och såg till att få dem översatta snabbt. Hon har hjälpt en annan cancersjuk kvinna tidigare och vet ungefär vad sjukhusen vill ha. Den andra är Angie. Hon bor i USA och har jobbat med cancervård. Hon ringer sjukhus, pratar med läkare, forskare och ringer The American National Cancer Center.

Det är ett väldigt hemlighetsmakeri med de amerikanska sjukhusen. Man kan inte bara ringa dit å säga Hej jag heter Ernst och har Cancer. Utan man mailar och så får man ett formulär hemskickat. Där ska man fylla i allt från födelsedatum till behandlande läkare i Sverige och diagnoser mm. Man skickar iväg det tillsammans med sin översatta journal. När det når sjukhuset så sitter en läkargrupp ned och går igenom allt och så får man svar antingen ja, vi kan hjälpa dig, eller nej tyvärr vi kan inget göra. Det tar ca en vecka. Efter det blir man kallad till ett läkarbesök och först då får man veta vilken behandling som planerats och till vilken kostnad.

Just nu har jag journaler på MD Anderson i Huston, På Mayo Clinic International, på UC San Diego och Cedar Cinai i Los Angeles.  Jag väntar på svar från dessa i nästa vecka. Angie fick ett meddelande från Cedar Cinai att ifall de inte kan ta emot mig så ska de hjälpa mig att hitta ett sjukhus som kan. Känns som en bra öppning. Nu har jag ju inte tiden på min sida så jag hoppas på svar snart.

Så fort jag får mer info så kommer jag dela med mig till er. Jag hoppas på bra info snart för jag börjar ärligt talat bli lite otålig.Så Angie har lovat att ringa runt och trycka på lite. Och hon är positiv och det är bra. Men nu är det helg och jag får vänta till måndag.

Just denna helg är alla barnen borta. Efter den intensiva veckan ska jag och frun försöka ta hand om varann och sova och mysa så att vi orkar ta tag i nästa vecka då förhoppningsvis mycket kommer hända.  Och än en gång ett stort tack till er alla som stöttar och hjälper. Ni är underbara och våra hjärtan fylls av värme.


Det här är en länk för dig som vill lämna ett bidrag

Klicka här

I nöd och lust, tills döden skiljer oss åt

Jag och Ernst hade känt varan som kompisar ett bra tag innan vi blev ett par. För oss var det bra. Jag kände ju honom rätt väl när det sa klick ordentligt. För Ernsts del så sa det klick en dag när jag hälsade på honom på jobbet. Och då hade det väl sagt småklick för mig ett tag. För mig så så sa det klick på riktigt när han och hans pingiskompis Patrik skulle till Italien och tävla.  En flygresa som slutade med nödlandning på tre hjul. De klarade sig oskadda med blotta förskräckelsen. Då var jag helt säker. Jag kan nog inte leva mitt liv utan den här mannen.

Jag hade en bra insikt i det liv han levde med resor och träningar. Han var orolig om jag skulle palla med att han var borta så mycket men jag tvekade aldrig. Det här är den jag vill dela resten av mitt liv med och då får jag ta att han reser. För han kommer ju hem. Jag visste om att han avskyr velourkläder och när sopåsen är så full att den svämmar över. Och att en lördagskväll med mys i soffan och fotboll på tv.n är svårslaget.  Han å sin sida visste hur mycket tid och omsorg jag lägger på mina barn, att jag är en riktig känslomänniska och att man ska se till att mitt blodsocker inte sjunker för då blir jag tråkigt lättirriterad. Men sen hur livet ändå blir när två påsar blir en det vet man ju aldrig på förhand.  Vi hade ju båda två haft misslyckade förhållanden tidigare och var fast beslutna att få detta att fungera och till varje pris undvika dom dumheter vi tidigare gjort. 

Alla som känner oss vet att min man alltid bjuder mig på date på lördagar. Det är barnfria dater. Vi  fikar, pratar, och kollar i affärer.  Inte krångligt alls. Att bara få vara vuxna och bara få ha ögon för varann.  Och varje kväll när vi går i säng så ligger vi och håller om varann och pratar om vad som hänt under dagen. Allt kommer upp och man somnar inte med frågetecken. Nu när vi hanterar denna förfärliga sjukdom så har just att vi kan prata med varann varit det vinnande konceptet. För det är så mycket som händer i livet som inte är normalt. Det uppkommer situationer och känslor som ingen människa skulle behöva uppleva. Man ska tackla både hopp och förtvivlan om och om igen. Jag och Ernst har under våra år aldrig varit ovänner. Inte en enda gång. Han har aldrig höjt rösten åt mig och inte jag åt honom heller. När vi befann oss i Uppsala dagen innan hans operation så var han helt förbytt. Allt var dåligt och inget var bra. Det var fel på allt. Och till sist blev jag ledsen och frågade vad det var som var så fel med allt jag gjorde och han tog mina händer i sina och började öppna sig. Berättade om hur fruktansvärt rädd han var. För att kanske inte vakna ur narkosen. Han var rädd för hur ont han skulle ha efteråt. Och vi grät och pratade och kramades.Vi  hade ju vårt sätt att tackla även denna svårighet och vi skulle göra det tillsammans. 

När man gifter sig så får man läsa efter prästen. Att älska varandra i nöd och lust. Tills döden skiljer en åt. Jag svarade ja på den frågan. Och det är lätt att älska varann i lusten. Men varför har så många svårt att göra det i nöden? Vi hade gärna bytt bort nöden mot lusten. Men min kärlek till min man har vuxit sig ännu starkare under det senaste året. Våra band som vi har till varann och till vår familj har knutits ännu hårdare. Jag skriker ut till världen att den som ger sig på min man eller mina barn ska få med mig att göra. Jag är som ett lejon som försvarar min familj till sista blodsdroppen. Ingen skadar de jag älskar. För då får de med mig att göra. Jag ger aldrig upp. Aldrig.

Det här är en länk för dig som vill lämna ett bidrag
Klicka här