För länge länge sedan i början av min sjuksköterske-karriär så jobbade jag i Uppsala. Jag jobbade på prematuren med de nyfödda och allra svagaste individerna. Vid ett tillfälle lästa jag upprapporteringen av ett nytt barn till avdelningen. Läkaren hade gjort en notering angående barnets mamma. "Bräckligt socialt nätverk" stod det. Jag ställde läkaren mot väggen och frågade om han menade att mamman var ensamstående.Och jo, det var ju så det var. För mig har socialt nätverk en annan betydelse.
Min gammelfaster Gun-Britt är en racertant. Jag tillbringade somrarna hemma i hennes hus. Vi hade ett nystartat syltföretag och jag minns både det tuffa jobbet där vi alla satt samlade vid rensbandet och rensade bären som skulle bli sylt. Hur jag och brorsan satt på fabriksgolvet och lekte med tomma sockersäckar och burklock. Gun-Britt är en sån där som man bara måste beundra. När hennes dotter var 13 blev hon påkörd av ett rattfyllo och dog. En helt underbar tjej som slets i från oss alldeles för tidigt. Gun-Britt har även förlorat sin man. Han var både gammal och sjuk. Men jag vet att varken ålder eller sjukdom ändrar på kärleken man har för varandra. Gun-Britt har överlevt det värsta som kan drabba en. Och hon har förståndet i behåll. Och hon är trygg och varm och ringer mig och säger på sin breda värmländska : Dä ordner sä.
När Ernst opererades i Uppsala så ville jag stanna så länge det bara gick. Han var inte pigg och hade så ont. Allt var nytt och vi var båda två vilsna och ledsna. Ernsts pingiskompis Stefan var en av dem som ofta ringde och kollade läget. Både hur Ernst mådde och hur jag fixade det. När det blev så att jag var tvungen att åka hem och lämna Ernst kvar på Akademiska så var det med mycket tungt hjärta. Stefan höll mig sällskap via mobilen under min tågresa hem och så sa han att han skulle titta över och kolla att jag var ok när jag kom hem.
Väl hemma kom jag hem till en städad lägenhet. Tvätten var tvättad och vikt. Min fina mamma hade bott hos mig och tagit hand om barnen. På bänken fanns en låda fin tryffel och ett brev. Det stod :Välkommen hem. Ta av dig skorna och lägg upp benen. Andas djupt och ät chokladen. Och viktigast av allt, ge inte upp. Det finns alltid hopp att reda ut det omöjliga. Kvar i Uppsala fanns min man. När de kom in till honom på kvällen så skulle personalen försöka göra sig roliga och sa: men nu Ernst är det väl bra skönt att frun åkt hem, så du får rå om dig lite själv. Ernst var helt förkrossad att jag rest för han kände sig allt annat än trygg i deras vård och han sa: Säg inte så om min fru. Hon är min ängel och för mig är det en katastrof att hon var tvungen att åka hem. Men barnen behöver henne nu.
Varje kväll ringer Ernsts mamma till oss. Hon pratar en stund med oss båda. Hon är inte så pigg och det är hennes sätt att stötta. Hon kan inte sitta hos sin som på ett sjukhus för hennes egen sjukdom sätter stopp på det. Det har blivit en rutin att byta några ord med henne: Hon är en sån där underbar och varm kvinna och jag ser ju varifrån min man fått alla sina fina sidor.
Jag och maken har ett bra nät runt oss. Jag vet att jag borde säga det oftare än jag gör det. Tack allihop för att ni går bredvid oss nu när vi behöver det så mycket.
