Jag gav Hiltonsystrarna mitt kreditkort.

Efter en natt med härligt gott luktande rena lakan, så vaknade man gott efter en natts sömn. På morgonen var planen att Älskling skulle åka hämta Paris Hiltons lillasyster Nicky Hilton, som ni förstår så är det vår nya lilla kattunge. Den har en härlig lyster av vitt och grått i hela pälsen, med en del stora inslag av grått. Det känns verkligen bra att katten inte var helvit. Det är dom här två damerna som ska hålla mig sällskap och humöret uppe under dagarna jag har isolering på grund av cytostatika behandlingarna ifrån Gävle. Skönt med sällskap. Det är en stor skillnad på storleken på de två katterna, men dom är då verkligen inte så blyga som jag hade trott. Fick höra att dom var ett par katter som gillade att gömma sig, men då har då tagit fel på katter. Det är två damer som tror dom äger hela lägenheten alla redan, kanske tar dom över hela Bryggeriet imorgon?(Bryggeriet är området där vi bor)

Just nu så består mitt liv mestadels av väntan på svar och besked ifrån olika runt om i världen. Angie ringde imorse och håller modet uppe på oss, för vi är så nära att finna en lösning på att få sy ihop hela denna resa och sjukhusvistelse over there in the States. Hon är ikväll bjuden på middag av en väninna, hon skrattade och sa att hon skulle äta fort. Så hon skulle skippa desserten och få tid över till att ringa massa samtal åt oss. Så som ni kan läsa utav dessa rader, så ser ni vilka underbara människor som försöker hjälpa mig tillbaka till livet och inte falla samman av hopplöshet. Det viktigaste nu är om det ej finns något bot, är ju att få till ett stopp på min Cancer, så att forskningen kommer ikapp och kan bota den tumör som hotar mig och min familj. Ett av mina löften  vid vigseln är att jag har lovat min Älskling att jag ska bli gammal och skrynklig vid hennes sida och aldrig lämna henne.

Sjukhuset City of Hope dit det mesta lutar åt har tydligen ett samarbete med MD Anderson som jag först hade hoppats att kunna resa till. En av de coola grejerna som erbjuds där är nåt som kallas Robotic Surgery. Det innebär att en robot utför operationen och att man då kan ställa in kniven så att den skär på mikro-metern rätt. Det fanns flera anledningar till att min operation misslyckades. Den ena var att cancern vuxit utanför blåsan och den andra var att körtlarna i bäckenet vuxit så nära stora artärer att det fanns risk att kapa av dom och jag skulle förblöda. Jag leker ju ofta med tankar och tänk om de kunde hitta något som kunde krympa ihop min cancer och sedan låta roboten operera. Det skulle kunna innebära ett helt annat liv för mig. Och det är ju helt annan operation med roboten än om en kirurg med darrig hand skulle utföra den.

Efter att Hilton-systrarna flyttat in här så är könsfördelningen 5-3 till damlaget. Kraftigt underläge för oss killar med andra ord. Men just nu är dom två små liven alldeles för ljuvliga att man står ut med deras divalater och dramaqueen-fasoner. De äter min mat, sover i min säng och har total kontroll över mitt bankkonto. Men det är så himla mysigt med sällskap framför TV.n att det inte gör nåt. Och jag lovar att dessa här systrarna kommer bli mer bortskämda än originalen.

Jag och Nikki Hilton. Alias Figaro.

Det här är en länk för dig som vill lämna ett bidrag

Klicka här

Att förstå allvaret men inte förlora hoppet

Hej på er alla, nu är det frun som skriver. Det var ett tag sen nu känns det som.  Alldeles nyss har jag lagt på luren efter ett amerika-samtal. Just nu håller jag på att försöka lösa frågan med visum som har visat sig vara en riktig djungel.

Hur kan det vara så att dagar går både fort och sakta samtidigt? Tycker det har känts så ett tag. Mestadels för att jag känner att jag inte riktigt hinner med det jag behöver göra samtidigt som allt är en enda lång väntan. Nu vill man ju att saker och ting ska hända. Positiva saker. Jag är fruktansvärt rastlös i perioder och kollar frenetiskt min mail för att se om någon ny information kommit. Väntan är jobbig. För man börjar genast tänka "what if". Tänk om det strular med visumet, tänk om de inte erbjuder nåt bra bär vi kommer dit, tänk om...

Jag vet inte om ni som läser gått igenom det jag går igenom just nu.Jag kan ärligt och innerligt säga att jag hoppas att ni aldrig behöver göra det. Min fina väninna förlorade sin man för 1.5 år sen och hon skickade ett mail och skrev: Gisela, jag är i helvetet och det är inte ett bra ställe att vara på.. Jag förstår vad hon menar. Det vad jag har insett att det helvete som man kan leva i här på jorden har olika nivåer. Jag är i helvetet nu. Jag vet dock att detta helvetet kan bli mycket mycket värre.Väninnan skrev om sin sorg och sin smärta. Om längtan efter sin man och hur sonen lekte önskelekar och tänkte att pappa nog skulle komma tillbaks. Om all byråkrati som störde henne i sorgen.Hon mår fortfarande dåligt. Jag vet att hon jobbar. Att hon kliver upp på morgonen och går i säng på kvällen. Att hon är lycklig för hon har sina barn. Och att hon fortfarande har ena benet kvar i helvetet. För hon har inte sin man hos sig.

Jag är livrädd att förlora mina barn eller min man. Jag lever ju i ständig skräck just när det gäller makens sjukdom. Den är lömsk och falsk. Jag brukar inte använda ord som hatar. Men jag hatar den här sjukdomen och vad den utsätter oss för. Vad den utsätter mig för. Den utsätter mig för sån svår själslig smärta. Jag är ofta ledsen och rädd. Jag önskar jag hade röntgensyn så att jag kunde se vart i makens kropp den härjar. Jag önskar att jag blev uppdaterad på hur alla blodprover ser ut varje dag. För man kan se välmående ut på utsidan men ha provsvar som säger direkt motsatsen. Man kan inte lita på vad man ser. Bara på det man vet.

Mitt i detta ska man inte förlora hoppet. Jag lyssnade på en amerikansk läkare som i en talk-show berättade att han tänkt bort sin tjocktarmscancer. Jag vet inte om man kan göra det. Men jag vet att med en positiv inställning och kämparvilja så lever man längre och mår bättre. Man ska inse allvaret men aldrig förlora hoppet.
Det är en svår ekvation. Min hjärna är för liten och universum är för stort. Jag älskar min familj så otroligt mycket. Jag har helt fantastiska barn. Och jag har en underbar make. Den finaste och jag älskar honom så otroligt mycket. Och det finns inga ord som kan beskriva hur rädd jag är att förlora honom. Hur isandes kall klumpen i magen är om jag ens nuddar vid tanken. Försöker att undvika mind-games. Försöker stå med fötterna stadigt på jorden. För det rör ju på sig framåt i sjukvårdsfrågan. USA känns inte avlägset längre. Utan nästan så nära att man kan ta på det. Det är en riktigt bra känsla.


Det här är en länk för dig som vill lämna ett bidrag
Klicka här