Ibland vet jag inte hur jag ska överleva...

Det här är min man. Min fina älskling. Den vackraste... Det här är bilden jag hade  kyrkan. Vänner till oss hade ordnat en förstoring och satt i en fin guldram. Han gillade guld min man. Och jag gillade honom. Just här är han så fin. Landslagströjan på. Det var viktigt. Pigga, bruna ögon. Och glad. Han var alltid glad. Bortsett från bröllopsbilderna så är detta den sista bilden jag tog på honom innan han blev sjuk. Därför betyder den lite extra mycket.

Idag blev en jobbig dag. Dottern blev sämre i andningen. Det blev att åka till sjukhuset igen. Hon blev skjutsad akut ner till operation för en bronkoskopi, man går ner med en kamera i lungan å kollar läget. Och det gick bra ända tills vi kom in i operationssalen. Alla ni som varit där vet det speciella plingandet från övervaknings-utrustningen? När jag hörde det så kom det en dusch av minnesbilder över mig.  Från Uppsala i början på oktober. Jag satt och höll min man hårt i handen. Han skulle ta bort urinblåsan och de körtlar dit cancern spridit sig. Det var ett stort och riskabelt ingrepp det visste vi så vi var väldigt oroliga. Men  samtidigt så var vi glada. För det var nu äntligen som livet skulle komma åter. Cancern skulle äntligen opereras bort. Vi skulle återta vår framtid. Han skulle bli frisk,. Vi skulle prova skaffa barn igen. Och han sa : Så fort jag piggnat på mig så förnyar vi våra äktenskapslöften och så bjuder vi alla på en riktig brakfest. Jag höll honom i handen tills han somnade där inte på operationssalen. Och jag hörde ljudet från maskinerna i bakgrunden när jag lämnade honom till de människor som skulle ge honom och mig vår framtid tillbaka.
 Jag hade min fina väninna Kicki hos mig i Uppsala. Hon hade rest ner från Sundsvall för att vara med mig under tiden. När det ringde i telefonen efter halva den beräknade operationstiden så förstod jag att något hade gått väldigt fel.  Och idag när jag hörde plinget i bakgrunden när jag lämnade dottern på operation här i Hudiksvall så kände jag mig yr och illamående. Det var svårt att lämna henne. Jag strök henne över pannan innan jag gick. Och i mitt huvud rasslade minnena från Uppsala-tiden fram som ett bildspel. Ingen av de bilderna gav mig någon bra känsla i magen. Jag kände att nu kräks jag...

I går var det begravning. Det var en svår stund. En vän sa att det varit imponerade av att jag varit så samlad i kyrkan.  Jag vet inte om jag var samlad. Jag var så fylld av sorg och omänsklig saknad att jag kände mig död inombords. Jag tittade på bilden och tänkte att han ser ju så levande ut.. Det här måste vara ett sjukt och mycket elakt skämt. Ta mig härifrån...Men det var ju inget skämt.. Det var ju precis så hemskt som det var. Där fanns hans bild. Och bredvid bilden stod en vit kista med polster i locket och under den Svenska flaggan fanns min mans kropp.

Detta är den fina artikeln som kom i Hudiksvalls tidningen i morse. Det var en varm och vacker artikel. En fin hyllning till min man , den vackraste människan på joden. Och nu den finaste ängeln i himlen. Jag delar den med er. Jag minns inte så mycket av begravningen, men känslan som jag har i min kropp är att det var fint. Att det blev ett ljust och värdigt" vi ses snart". Det röda hjärtat av rosor var från mig och barnen. För oss var han allt. Och den saknad vi känner är outsägligt stor, Men vi säger inte adjö utan "på återseende".

Den här dagen var tuff och svår. Jag tog blodtryckstabletten när jag kom hem för den hade jag glömt i morse i all hast. Jag tog av mig kläderna och gled i pyjamasen. Katten hade skitit på golvet i badrummet som en hyllning till mitt sklitliv. Ryggskottet kom som ett brev på posten och jag tänkte att jag är död inombords idag med.  Mitt i detta så tänkte jag att älskling, jag behöver dig nu. Just nu behöver jag din tröst och hjälp. Detta är en sådan situation när bara du vet och kan trösta. Vad hade du gjort just nu? Du hade hållit om mig jättehårt och låtit mig gråta klart. Du hade förklarat att du älskade mig och du hade viskat fina ord i mitt öra. Och du hade antagligen nynnat en sång och jag tror att det hade varit den här...HÄR. Egentligen hade jag velat ha den i kyrkan men den är inte helt rumsren i kyrkan.. Men just denna sjöng han ofta och sa, Du älskling är min Cecilia Lind.

Just idag är det tungt och svårt. Jag är trött och sliten. Och jag längtar efter dig älskling. Det är tomt utan dig. Jag väntar att du kommer och tar hand om mig i natt. För just nu behöver jag dig så otroligt mycket. Jag älskar dig och saknar dig massa.

Sov gott älskling

Nu är det gjort. Begravningen är över. Det kom mycket människor och det kändes bra. Man vet ju inte hur det ska bli när man sitter å planerar. Man vill att det ska bli bra, och fint på alla sätt och lite pampigt för att hedra den vackraste människan. Regnet började falla å sakta när vi promenerade mot kyrkan. Utanför hade det redan börjat sluta upp folk, Hans vänner och kollegor. Och landslaget..Jag hade hållit ihop under dagen men när jag såg alla, Dennis och Fabian och Robban och... Det brast. Tårarna bara strömmade ner för kinderna.. Utanför kyrkan stod så många människor som betytt så mycket för min man och för mig.. Jag försökte hinna krama om alla...

Men sen var det dags att gå in. Vi har inte varit i samma rum sen den dagen han lämnade jorden.. Inte kroppsligt i alla fall. Det kändes konstigt att gå upp för gången i kyrkan. Där fanns kistan täckt av Sveriges flagga. Blommorna runt var så vackra. Och mitt framför kistan så stod det fina hjärtat av röda rosor som jag och barnen ordnat. Och den stora fina bilden.. Begravningen blev vacker och ljus. Den blev precis så fin som jag ville och tusen gånger bättre. Det var otroligt tungt och otroligt vackert samtidigt. Jag kan inte säga att det känns bra att ta farväl. Men om jag ändå måste göra det så var nog det här så fint som jag kunde önska. Artistena sjöng så himla fint.. Inte ens i min vildaste fantasi kunde jag tro att det skulle bli så vackert som det faktiskt blev.. Nu blir det urnnedsättning till midsommar. Jag hoppas att den stunden blir lika vacker.

Så här vill jag minnas min man. Här var han pigg å glad. Och frisk. Han hade ett armband som dottern gjort i blått och gult som skulle bringa lycka i nån tävling.. Ni från landslaget kanske kan vara på vad det var för mästerskap 2009?  Här fanns bara hopp, framtid och möjligheter,. här vara allt positivt och det fanns inga hinder. Vi var kära och galna. Jag hoppas att mer å mer av dessa minnen kommer, och mindre och mindre det som blev livet sista tiden. Jag vill inte glömma han, inte glömma att vi tog hand om varann trots att han var så sjuk. Men när jag blundar vill jag se min Ernst, friska, glada och busiga Ernst. Han som jag blev så hejdlöst förälskad i..

Det är väl ett steg närmare verkligheten nu.. Han finns inte.. Det gör jag...Jag fajtas med alla rädslor som uppkommer.. Jag har lärt känna så många människor genom min man.. Människor som jag verkligen tycker om: Det är många saker som ligger framför mig. Att hitta ett nytt sätt att vara en familj med en ängla-familjemedlem. Att hitta tillbaka till jobbet. Och att vårda mina vänskapsrelationer. För det är så. Att utan mina vänner både gamla och nya, så hade den senaste tiden varit så så svår. Idag när jag gick upp för kyrkbacken och jag såg alla som samlats där utanför kyrkporten så blev jag så glad och rörd att det blev för mycket. Jag bröt ihop innan  jag ens kommit fram och fått chans att krama om alla.  Jag var så glad att ni var där och delade den här stunden med mig.. Tack..Och jag hoppas att ni alla finns kvar för mig  nu efteråt också.. Jag ska göra mitt bästa för att vara en bra medmänniska och omtänksam vän.

Det var ett avsked idag, inte ett hej då.  Det var ett sov gott , vi ses snart. Det var A celebration for life. Vi hyllade dig älskling, ditt liv för du har varit och är fortfarande viktig för oss.  Det var vackert och svårt. Grabbarna var så ledsna och grät så deras små kroppar skakade. De är ledsna nu. Men jag ska ta hand om dem och se till att allt blir bra.   Jag längtar efter dig älskling så så mycket.. Vi ses snart..        

Jag lägger ut en låt från begravningen. Det var Jens Kristensen som sjöng den. Det är vacker text med budskap. Han gillade inte allt så han snickrade om den lite så att den skulle passa i kyrkan och passa in på den kärlek vi hade och fortfarande har för varann. Jag lägger ut den HÄR

Tack alla ni som kom i dag, familj, vänner, kollegor och landslag : Tack för att ni delade den här dagen med mig och barnen. Jag älskar er allihop.