Äntligen fika på stan

Ja man ska kanske säga som Gert Fylking. Äntligen. Efter närmare 2 veckor i karantän blev jag frisläppt i går kväll. Så idag sket jag i frukosten och tog tidig lunch på stan men min älskling. Och gick i affärer. Hudik var sig likt. Men ni kan inte fatta hur underbart det var att styra rullstolen ut genom ytterdörren. Kände mig nästan vimsig. Men det blev väl en överdos av frisk luft och riktigt syre skulle jag tro. Jag har fortfarande fått förmaningar om att undvika stora folksamlingar och vara försiktig i vilket fall som helst. Och det är jag. Men fatta! Man är ändå fri att få göra som man vill! Katterna hade dessutom skött sig exemplariskt när vi var ute. Inte en enda omkull-puttad blomkruka eller miss med kattlådan. Bra jobbat tjejer. Och de verkade glada att vi kom hem. Särskilt den stora katten. Hon avskyr verkligen den lilla. Hon är fruktansvärt avundsjuk på det lilla krypet som vi drog hem. Och hon sitter som en mördarhund (katt?) och vaktar mig i rullstolen.

Idag åkte Angie tillbaka till USA efter att ha tillbringat tre veckor i Sverige. Det innebär att vi inte kommer höra något från henne förrän i morgon kväll. Hon skulle dock genast prata med alla läkare inblandade och försöka reda ut allt. Det blir enklare för henne att jobba när hon är tillbaka i USA och kan leva och jobba under samma  tidpunkt och slippa 9 timmars tidsskillnad. Jag tror också att Stellan blir glad att se sin fru igen. Och du Stellan, hoppas du inser vilken makalös fru du har. Hon behöver få massa rosor och choklad av dig. 

Nu under eftermiddagen ska jag ta tag i amerikanska ambassaden och läsa alla frågetecken runt visumet. Frugan ska knata upp på sjukhuset och följa min mamma som ska på röntgen. Hon har nåt bråck på stora kroppspulsådern som kollas upp en gång om året. Mamma tycker att det är lite jobbigt med sjukhus och min Ängel lovade att gå upp och hålla henne sällskap på röntgen. Så nyss satt jag och väntade och funderade över mina provsvar. Och nu kommer jag att fundera och undra hur det är ställt med lilla mamma. 

Det hamnade på min lott idag att ordna middag. Så jag beställer pizza. enkelt och bra. Jag tror att hela familjen är trött och jag hoppas på en lugn kväll framför TV.n. Det är kallt och snöigt och ruggigt ute. Så unna er lite varm choklad och tända ljus i kväll där ute i stugorna

Det här är en länk för dig som vill lämna ett bidrag
Klicka här

Jag gav Hiltonsystrarna mitt kreditkort.

Efter en natt med härligt gott luktande rena lakan, så vaknade man gott efter en natts sömn. På morgonen var planen att Älskling skulle åka hämta Paris Hiltons lillasyster Nicky Hilton, som ni förstår så är det vår nya lilla kattunge. Den har en härlig lyster av vitt och grått i hela pälsen, med en del stora inslag av grått. Det känns verkligen bra att katten inte var helvit. Det är dom här två damerna som ska hålla mig sällskap och humöret uppe under dagarna jag har isolering på grund av cytostatika behandlingarna ifrån Gävle. Skönt med sällskap. Det är en stor skillnad på storleken på de två katterna, men dom är då verkligen inte så blyga som jag hade trott. Fick höra att dom var ett par katter som gillade att gömma sig, men då har då tagit fel på katter. Det är två damer som tror dom äger hela lägenheten alla redan, kanske tar dom över hela Bryggeriet imorgon?(Bryggeriet är området där vi bor)

Just nu så består mitt liv mestadels av väntan på svar och besked ifrån olika runt om i världen. Angie ringde imorse och håller modet uppe på oss, för vi är så nära att finna en lösning på att få sy ihop hela denna resa och sjukhusvistelse over there in the States. Hon är ikväll bjuden på middag av en väninna, hon skrattade och sa att hon skulle äta fort. Så hon skulle skippa desserten och få tid över till att ringa massa samtal åt oss. Så som ni kan läsa utav dessa rader, så ser ni vilka underbara människor som försöker hjälpa mig tillbaka till livet och inte falla samman av hopplöshet. Det viktigaste nu är om det ej finns något bot, är ju att få till ett stopp på min Cancer, så att forskningen kommer ikapp och kan bota den tumör som hotar mig och min familj. Ett av mina löften  vid vigseln är att jag har lovat min Älskling att jag ska bli gammal och skrynklig vid hennes sida och aldrig lämna henne.

Sjukhuset City of Hope dit det mesta lutar åt har tydligen ett samarbete med MD Anderson som jag först hade hoppats att kunna resa till. En av de coola grejerna som erbjuds där är nåt som kallas Robotic Surgery. Det innebär att en robot utför operationen och att man då kan ställa in kniven så att den skär på mikro-metern rätt. Det fanns flera anledningar till att min operation misslyckades. Den ena var att cancern vuxit utanför blåsan och den andra var att körtlarna i bäckenet vuxit så nära stora artärer att det fanns risk att kapa av dom och jag skulle förblöda. Jag leker ju ofta med tankar och tänk om de kunde hitta något som kunde krympa ihop min cancer och sedan låta roboten operera. Det skulle kunna innebära ett helt annat liv för mig. Och det är ju helt annan operation med roboten än om en kirurg med darrig hand skulle utföra den.

Efter att Hilton-systrarna flyttat in här så är könsfördelningen 5-3 till damlaget. Kraftigt underläge för oss killar med andra ord. Men just nu är dom två små liven alldeles för ljuvliga att man står ut med deras divalater och dramaqueen-fasoner. De äter min mat, sover i min säng och har total kontroll över mitt bankkonto. Men det är så himla mysigt med sällskap framför TV.n att det inte gör nåt. Och jag lovar att dessa här systrarna kommer bli mer bortskämda än originalen.

Jag och Nikki Hilton. Alias Figaro.

Det här är en länk för dig som vill lämna ett bidrag

Klicka här