Att bli taskigt bemött i vården

Det senaste året har kantats av mängder av kontakter med den svenska sjukvården. Allt från hembesök av sjukgymnasten till operationer på både små och stora sjukhus.  Allt som oftast med min fru som medföljare. Det är bra kan jag tycka att bägge får samma information  och får chans att ställa frågor. Och när det gällt att följa mig vid mina operationer så har det varit en trygghet för mig. Hon känner mig bäst av alla. Hon kan tolka mig även när jag är halvt medvetslös  efter en narkos och det har känts tryggt för mig.

Vet ni vilken den första frågan jag brukar få när vi besöker en ny vårdinrättning? Om hon är min assistent.  Och jag blir mer och mer irriterad över denna fråga. Är det så ofattbart att en man i rullstol faktiskt kan ha fru och familj? Det har också blivit så att till henne kan man säga och göra precis hur som helst och det har inte varit enkelt för henne heller det här året ska ni veta.

Vid en av mina operationer så var hon lovad att få bo hos mig. Tryggt för oss båda. Vi kräver inget jätterum och massa service. Hon nöjer sig med en tältsäng. Eller en fåtölj att sitta och sova i. Och att kunna få skölja igenom håret då och då. Inga stora krav.

När hon fick ta emot beskedet om att min operation misslyckats blev hon naturligtvis chockad.  Att hon skulle bli utsparkad från sjukhuset hade vi väl inte riktigt räknat med. Jag låg på IVA för eftervård. Och hon stod på tågstationen med sin resväska. I en stad där hon inte kände någon och inte hittar. Hon fick traggla sig iväg till Stockholm och togs om hand av vänner till familjen som öppnade sitt hem för henne.

När jag var åter på avdelningen så började en kamp om att få ha henne kvar. Hon fick höra att hon var i vägen för medicinsk apparatur. Hon var en brandrisk. Hon tillät inte personalen att göra sitt jobb osv. Min fru är sjuksköterska. Det finns inte i hennes värld att lägga sig i saker som hon inte kan. Men visst sa hon ifrån. Ett  exempel var att hon ville vara med och se omläggningen av mitt trycksår eftersom man lagt om det här hemma. Men det ogillades. Man bad henne lämna salen är det var dags för omläggning. Hon vägrade. Ett annat exempel var var när mina tarmar stannat och jag fått tarmvred. Jag satt på toaletten med dörren på glänt och min fru stod utanför. Det kom då en sjuksköterska och formligen armbågade bort min fru och tog sig in på toaletten. Hon gick naturligtvis i taket och röt att man frågar först innan man tränger sig in på toaletten.  Och när hon var tvungen att åka hem och jag blev kvar så skämtade man att " Det är väl skönt nu när frugan åkt, så du får rå dig lite själv" Och för mig var det ju det värsta som kunde hända, att hon var tvungen att åka.. Man har också sagt till mig"att vågar man hjälpa dig eller får man en örfil av din fru då?" Då var ändå min fru närvarande i salen.

Mot henne har man kunnat säga och göra vad som helst. Till och med ringa upp henne och säga att man inte ville att hon skulle vara med och närvara vid ronden.

Vid ett tillfälle frågade en personal vad hon gör i sitt arbete och hon svarade att hon har som huvuduppgift att utbilda vårdpersonal i bemötande av patienter och anhöriga. Och att hon hade en ideal-bild i huvudet hur hon ville att det skulle vara. Men att verkligheten låg långt ifrån den där bilden hon hade. Och då blev det tyst i rummet.

Man ska aldrig tolerera ett dåligt bemötande. Men jag vet ju att man oftast blir så ställd att man inte kommer till sitt försvar. Och att det är först efteråt man kommer på vad man borde ha kontrat med.

När jag lämnade ett av sjukhusen, vart jag tackade av flera personer som tyckte att jag hade lärt dom en hel del, även om det var jag som låg sjuk och halvdöd i en säng på ett stor sjukhus i Sverige. Det värmde ändå lite efter all skit och sådant som hänt under 3 veckor. Ska ändå sägas att bra duktiga läkare och personal finns, så det är inte bara skit dom ska ha. För vad skulle vi göra utan deras kunskap.


Det här är en länk för er som vill ge ett bidrag
klicka här

Besök på sjukhuset.

Idag var det dags för besök på urologen. Som ni vet så har min sjukdom kantats av massvis med felaktigheter, Men jag har ju en fantastisk urolog nu här i Hudiksvall och idag så var det dags för besök hos henne. Hon är en bra kvinna, lättsam att prata med. Och hon hjälper mig på alla sätt som hon kan.  Men framför allt så är hon positiv och hon håller mitt hopp uppe och det behöver jag. Vi är inte alltid överens. Men det gör inget. För jag har respekt för henne och hon för mig.Och om ni bara kunde förstå hur gärna jag hade önskat att det var henne jag fått träffa för 1.5 år sen...

Idag har jag genomgått ett litet ingrepp på urologmottagningen. Fick både smärtstillande och lugnande medicin. Så det gick så bra det kan gå. Tur frun var med. Man märker inte själv om/hur påverkad man blir av mediciner längre av den kalibern.  När jag fick morfinplåstret i somras i samband med cytostatikika behandlingen så mådde jag skitbra. Inget ont eller så. Kände mig precis som vanligt. Men tydligen hade jag mätt upp sträckor som katterna skulle kunna springa och jag skulle ta tid på dom...  Man ska som sagt ha respekt för mediciner.

Idag var ett stort samtalsämne mina svullna ben. Urologen ringde nån lymfterapeut som ska hjälpa mig att få benen att svälla av.  Det kommer bli en enorm skillnad för min del. Jag har ju ingen känsel i benen, men det är svårt med kläder, att förflytta sig mm när benen är så stora och tunga.  Och frun fick lyssna ordentligt på all info. Jag låg på en brits och mådde som sagt ganska bra :)

Vi fortsätter hela tiden att värdera och kolla upp  alla tips som ni skickar till oss, om vård både här i Sverige och utomlands. Stort tack för ert engagemang!

Det här är en länk för er som vill lämna ett bidrag
klicka här